Resmål

• Krakow
• Prag
• Helsingfors
• Dublin
• Island
• Köpenhamn
• Oslo
• Lofoten
• Rom
• Riga
• Toscana
• Athen
• Cypern
• Tallinn
• Madeira
• Gran Canaria
• Paris
• London
• Manchester

När jag var liten så reste jag mest till min mors hemland Cypern på semester. När jag började arbeta så bodde jag utomlands och reste därför mest tillbaka till Sverige på semestern. Det var först när jag bosatte mig i Sverige igen och träffade Su-San som jag började se mer av världen. Sedan dess har jag besökt många länder och har som mål att se minst ett nytt land om året. I Europa har jag hunnit med nitton länder och då har jag ändå missat större delen av Östeuropa. En stilla Donaukryssning kanske...

Efter fjolårets besök i Prag var det dags för en ny resa till Östeuropa. Valet föll på Krakow, Polens kanske populäraste turiststad med en intakt medeltida stadskärna och flera intressanta utflyktsmål i närheten. Flygplatsen ligger nära city och det av många utskällda flygbolaget Ryanair tog oss som vanligt fram i tid. Väl framme möttes vi dock än en gång av "öststatsutmaningar" av samma slag som i Prag. Tåget till city kostade visserligen bara 10 zloty eller cirka 25 kronor (en tiondel av Arlanda Express) men maskinen tog bara mynt (!). Lyckligtvis gick det bra att betala med sedlar till konduktören men vi blev senare varse att den som vill åka med polsk kollektivtrafik behöver fylla fickorna med skrot. Nu kom vi att ofrivilligt planka på alla buss- och spårvagnsresor utom en därför att vi antingen saknade mynt eller inte hittade någon myntautomat.

Nåja, tågresan blev smidig och när vi väl lyckades hitta ut ur den stora och intetsägande galleria som byggts på stationen så hade vi fortfarande halva första semesterdagen kvar. Vi passade därför på att börja med en av våra två planerade utflykter och tog bussen (utan att lyckas betala) till saltgruvorna i Wieliczka. Den utflykten tog oss ned till många och långa gångar 135 meter under jorden. De duktiga guiderna berättar kunnigt om gruvans historia och de många vackra saltstatyerna men den största behållningen är ändå att bara uppleva detta enorma naturfenomen. Vad gäller utflykter från Krakow kan vi också dela med oss av ett tips som många andra turister erfarit: undvik att nappa på de många organiserade gruppresor som erbjuds - de är dubbelt så dyra som om man åker själv och betalar på plats.

Väl tillbaka i Krakow var det dags att bekanta sig med den polska maten och vår första restaurang visade sig vara ett riktigt fynd. Chlopskie Jadlo strax söder om Wavelborgen är en mysig krog med polska klassiker i stora portioner. Måltiden föregicks av rustikt bröd serverat med grisflott och svål, något som är betydligt godare än vad det låter. Sedan avnjöt vi zurek (syrad rågmjölssoppa), piroger, bigos (kött- och surkålsgryta) samt hela 800 g golonka (saftigt fläsklägg med knaprig stekyta). Polackerna behöver definitivt inte skämmas för sin husmanskost och om de vågar ta ut svängarna så som många svenska kockar gör så lär det inte dröja länge förrän Polen får sina första Michelinstjärnor.

Våra andra polska matupplevelser blev lika angenäma. I den charmiga judiska restaurangen Once upon a time in Kazimierz åt vi vid ett symaskinsbord (?) och avnjöt bland annat den mustiga kötträtten cholent och den goda efterrätten pascha gjord på färskost. Lyxrestaurangen Wentzl slutligen bjöd på en härlig avsmakningsmeny från hela det polska köket för under trehundra kronor per person, inklusive vin. Till och med hotellfrukosten bjöd på polska specialiteter i form av goda ostar och korvar, om än något salta. Däremot är det polska brödet precel som säljs i varje gathörn inte särskilt spännande om man som vi är bortskämda med surdegsbröd.

Vad har själva Krakow för sevärdheter då? Jo, staden påminner mycket om Prag med ett stort torg med vackra gamla byggnader, en borg utanför stadskärnan (Wavelborgen) och en judisk stadsdel (Kazimierz) - allt inom bekvämt gångavstånd. Några "måsten" finns inte utan Krakow avnjuts bäst av att bara flanera runt och insupa atmosfären. Den som hinner kan även besöka den gamla kommunistiska mönsterstaden Nowa Huta, ändlösa kvarter av grå betongblock och breda paradgator som skiljer sig radikalt från det medeltida Krakow. Men om man ska vara ärlig så ser Nowa Huta betydligt trevligare ut än våra egna miljonprogram.

Tyvärr slutade resan som den började med "öststatsutmaningar". Med polska helgdagar både 1 maj och 3 maj (nationaldagen) hade vi planerat in en utflykt till Auschwitz 2 maj. Enligt hemsidan är Auschwitz öppet året om och både hotellpersonal och guider erbjöd transport dit. Vad vi själva upptäckte i en undangömd notis på hemsidan var dock att Auschwitz var stängt just den 2 maj och den 3 maj var vår hemresedag. Vi såg därför till att gå till stationen tidigt den 3 maj för att rekognoscera bland bussar och tåg och åtminstone hinna tillbringa förmiddagen i Auschwitz. Men vad hjälpte väl det när bussen fylldes av en skolklass och sedan gav sig iväg utan att någon extrabuss sattes in. Med två timmar till nästa buss hade vi inget annat val än att ta en taxi och för 250 zloty fick vi transport både dit och till flygplatsen efteråt.

Själva Auschwitz då? Det ska sägas att det mesta är återskapat och barackerna omgjorda till utställningar men det förtar inte det tunga intryck som platsen ger på besökare. Man kan betala för en guide men till själva lägret är det fri entré (i skrivande stund före 10.00 och efter 15.00) och de många informationstavlorna, fotografierna och hopsamlade tillgångarna från alla offer ger tillräcklig bild av de skrämmande förbrytelser som ägde rum här. Från Auschwitz går också skyttelbussar till Birkenau men av detta koncentrationsläger återstår bara ruiner. Den som hinner kan ändå besöka Birkenau för att få en uppfattning om den oerhörda storleken hos denna dödsmaskin, till vilken den sista resans räls ännu går.

Trots vissa missöden tyckte vi mycket om Krakow. En lagom stor stad med god mat, mysig atmosfär och intressanta utflyktsmål som lämpar sig utmärkt för en förlängd cityweekend!

Centraleuropa har länge varit en vit fläck på vår Europakarta men i år var det äntligen dags. Länge såg det dock inte ut att bli någon resa eftersom det var i den här vevan som vulkanaskmolnet från Island lade sig över Europa och höll kvar flygplanen på marken. Först 36 timmar före avgång öppnade flygrummet igen så det var en nervpirrande väntan på om resan skulle bli av överhuvudtaget. Målet för vår resa var hur som helst Prag, en stad kanske mest känd för öl och stabbig mat. Naturligtvis prövade vi på det men den tjeckiska huvudstaden erbjuder mycket mer än så.

Det ska först och främst sägas att Prag har sina utmaningar för flanörer. Det började redan på flygplatsen, där man först fick gå till ett bussbiljettbås till höger vars enda syfte tycktes vara att hänvisa till ett annat bussbiljettbås längst till vänster. Sidledsförflyttningarna gick igen i själva Prag, där vi ständigt stoppades av breda hinder i form av murar, järnvägsspår och långa kvarter utan gränder. Lägg till detta kullerstensgator och branta backar så ett par bra promenadskor är att rekommendera.

Nåja, väl inne i Prag möts man av en stor och mycket vacker gammal stad som får vår egen gamla stad att te sig som en bondby i jämförelse. Staden är indelad i fem olika delar som var och en lämpar sig väl för en halv till en dags utflykt. Vi började med den mäktiga Pragborgen som från sin kulle blickar ut över Prag. Här kan man lätt tillbringa två hela dagar om man vill stå i kö och betala inträde för att komma in till de olika byggnaderna. Det ville inte vi utan nöjde oss med att beundra de medeltida byggnaderna utifrån i stället och sedan gå runt i de vackra parkerna och charmiga kvarteren intill. Inträden är tyvärr något som krävs för ganska många sevärdheter i Prag. Av bara farten hann vi med Lillsidan också, där vi bland annat besökte Wallensteins försök att övertrumfa Pragborgen med ett eget palats, ett inte oävet försök som dock ledde till hans avrättning. En historiebok är en mycket värdefull följeslagare i Prag. Vi upptäcke också en annan trevlig bok som vi kan rekommendera, 77 Praglegender (finns på flera språk, dock hittade vi ingen på svenska), en bok som i sagans form berättar om de många spännande platser man kan besöka.

Västra flodstranden klarade vi alltså av på en dag, något som kanske var för ambitiöst och som också kändes i fötterna dagen därpå. Följande dag tog vi det lite lugnare och besökte Vysehrad, en gammal befästning söder om Prag samt Nya staden. Nya staden är som namnet antyder den nyaste av Prags olika delar och också fattigast på sevärdheter. Den botaniska trädgården och den kyrka där tjeckoslovakiska motståndsmän försökte gömma sig efter mordet på Heydrich är dock värda ett besök. Till Nya staden hör dessutom Vaclavplatsen och Nationalgatan (Narodni) med sina många affärer, inte minst välsorterade bokhandlare.

Den tredje dagen begav vi oss utanför staden till stadens största marknad i Holesovice, något som dock blev lite av en besvikelse då där mest säljs krims-krams. Mer intressant var det i så fall att besöka den gamla judiska stadsdelen Josefov med sina många gamla synagogor.

Resans final blev Gamla staden, en stadsdel fullspäckad av vackra historiska byggnader. Rådhuset med sitt vackra klockspel, Karlsbron med sina helgonstatyer och de många fina kyrkorna och palatsen är bara några exempel. Här får man dock trängas med stora turisthorder och väja för otaliga försäljare som mer för tankarna till Västerlånggatan i Stockholm men så är det ju i alla huvudstäder.

Ölen och maten då? Jo, vi besökte faktiskt den historiska ölhallen U Fleku ("hos Fleku") som serverer sitt eget öl Flekovské. Vi gjorde antagligen bort oss genom att först avböja såväl ölen som slivovicen som ställdes fram men när vi väl beställde in öl så visade det sig vara överraskande gott. Flekovské påminner genom sin mjukhet och sötma mycket om mumma, vilket kanske förklarar varför jag tyckte om det. Vad maten beträffar så finns det otaliga restauranger som serverar "typisk tjeckisk mat". På Ferdinand nära Vaclavplatsen åt vi utsökt smazeny sur (panerad ost) samt gulasch med knödel och på Konirna på Lillsidan visade tjeckerna hur väl de hanterar fläskkött i olika former. Den typiska soppan på komage och leverklimpar var också en oväntat god smakupplevelse. Däremot var det svårare att hitta tjeckisk snabbmat då korvkioskerna tycks vara koncentrerade till några få ställen. Lilla stadens torg, Vaclavplatsen och galleriorna är de säkraste platserna att hitta dem på. Såväl tjeckisk Vaclavklobasy (korv) som bramborova (råraka) kan rekommenderas.

För den som vill bryta av med annan mat finns många alternativ. Vi åt bland annat judisk mat på King Solomon (en härligt krispig anka med en traditionell bön- och kornröra) och afghansk mat på Kabul (ashak, ett slag ravioler med köttfärs och mynta). Sista kvällen tillbringade vi på Prags enda stjärnkrog Allegro där vi serverades en mäktig femrättersmeny. Vi tycker överlag att de svenska stjärnkrogarna är strået vassare men minns ändå särskilt den mjälla torsken och den till perfektion kokta pastan.

Däremot är inte tjeckerna lika starka på efterrätter. Äppelstrudel är en god och vanligt förekommande efterrätt i hela Centraleuropa som kan rekommenderas. Den populära palacinkyn (fyllda crepes) är dock inte särskilt märkvärdig och den "italienska" zmrzlinan (glass) smakar bättre såväl i Italien som i Sverige. Pröva då hellre trdelnik, en slags rullad vetebulle, eller (om du hittar) söta knödlar.

Sammanfattningsvis är Prag väl värd en långhelg för den som vill avnjuta historiska byggnader, spännande mat och billig öl.

Trots att den finska huvudstaden bara ligger en kryssningstur från Stockholm så har jag aldrig besökt den. En gratisbiljett från min syster ändrade äntligen på detta. Resan gick med Silja Symphony, ett av de många flytande nöjespalats som trafikeras Östersjön. Nöjeslivet intresserade oss dock inte (även om vi gladde oss åt att fartyget var till större delen rökfritt) utan vi sov oss igenom större delen av resan.

Väl framme i Helsingfors följde vi en utstakad turistrutt som innehöll de flesta av stadens sevärdheter. Rutten inleddes passande nog med Saluhallen och Salutorget, som erbjuder många, goda frukostalternativ. Vår frukost intog vi dock först på Fazers härliga kafé, där vi bekantade oss med de utsökta karelska pirogerna, potatis- eller risfyllning i ett surdegsskal. Dessförinnan hann vi med den vackra Uspenskijkatedralen och de ståtliga byggnaderna runt Senatstorget. Rutten fortsatte förbi Esplanadparkens många statyer och sedan söderut via Högbergsgatan och Rödbergen. Under promenaden slogs vi av hur rent Helsingfors är, något för Stockholm att lära av.

Väl tillbaka i centrum åt vi lunch på det klassiska funkishuset Glaspalatset. Ett antal restauranger erbjuder HelsinkiMenu, god finsk mat av säsongens bästa råvaror. Såväl gös Mannerheim som renytterfilé kan varmt rekommenderas. Däremot hittade vi tyvärr aldrig Finlands berömda hamburgerrestaurang Hesburger. Senare efterforskning tydde på att den kanske går under namnet Carrols i Helsingfors.

Rutten fortsatte norrut via den uppseendeväckande Tempelplatsens kyrka, insprängd i berget, och det inte fullt så uppseendeväckande Sibeliusmonumentet, en modern skapelse av plåtrör. Via Olympiastadion och Finlandiahuset återvände vi så till city. Där passade vi på att besöka varuhuset Stockmann och fylla på förrådet av piroger. Dessutom hittade vi i saluhallen kalakukko, rågbröd med fyllning av fisk eller kött. Gott och matigt!

Intrycket av Helsingfors är att det är mycket vacker och trevlig stad väl värt ett dagsbesök, såväl för arkitekturen som för maten.

Irlands huvudstad Dublin är en liten stad som man med lätthet kan promenera runt i och upptäcka i lugn och ro. Staden genomkorsas av floden Liffy och helgturisten håller sig med fördel på den södra sidan. Här ligger alla de stora sevärdheterna. I det vackra Trinity College förvaras medeltida heliga skrifter, av vilka den mest berömda är The Book of Kells. Här finns också ett av världens största bibliotek med över 200 000 böcker. National Museum och National Gallery är båda gratis och här kan den konst- och historieintresserade spendera många timmar. Varning dock för att det sistnämnda är väldigt rörigt med utspridda montrar och brist på förklarande sammanhang. Dessutom saknas här helt Irlands moderna historia och kampen för självständighet. Dublin Castle kan man dock hoppa över; slottet var aldrig annat än en regeringsbyggnad och sådana blir tydligen aldrig lika vackra och spännande som kungliga byggnader.

För den som bara vill flanera runt finns det gott om gågator. Grafton Street är den stora shoppinggatan med de största varumärkena medan sidogatorna innehåller diverse mindre guldkorn som Sherridan's Cheese Mongers, ett måste för ostälskare. Temple Bar rymmer många mindre butiker men är mera känt för sina många restauranger och barer. Min personliga favorit är Gallagher's Boxty House, en mysig krog som specialiserat sig på den irländska boxtyn, en slags fylld potatispannkaka som påminner om crepes. En gaelisk boxty med oxfilé följd av en cheesecake tillfredsställer både smaklökar och mage.

Tyvärr är detta en av få höjdpunkter i det irländska köket. Irländarna har ett varierat fiskliv utanför sina kuster och fångar allt från torsk och lax till ostron, musslor och räkor. Tyvärr överbehandlar de ofta sina råvaror, likt sina engelska grannar, och man saknar verkligen det varsamma isländska handlaget. Kött- och mejeriprodukter är man dock bättre på och irländarna är med rätta stolta över att servera ekologiska biffar och ostar. I Dublin finns också den tvåstjärniga restaurangen Patrick Guilbaud. Serveringen var också förstklassig med uppmärksamma servitörer som serverade oss varje rätt med perfekt synkronisering. Maten däremot var förvånansvärt vardaglig. Den lovande aptitretaren i form av en brylépudding gjord på anklever och valnötter följdes av pilgrimsusslor där det mesta av smaken grillats bort. Kött- och fiskrätterna var också de fantasilöst grillade och tillbehören bestod enbart av en potatiskaka och haricots-verts. De spännande smakkombinationer som F12 och Mistral skämt bort oss med uteblev helt! Efterrättssufflén var också smaklös medan ostbrickan förvisso var variationsrik men serverades utan annat tillbehör än bröd. Visst var maten god men man kan inte låta bli att undra om det är den franske ägaren snarare än maten som belönats med två stjärnor.

Med Njals saga i ena handen och en karta med en föreslagen resrutt i andra handen begav vi oss till sagoön Island. En vecka är inte lång tid för att upptäcka denna ö men med god planering kan man ändå hinna med en hel del godbitar.

Den första kvällen hann vi bara bekanta oss med Reykjavik. Staden kan trots sin blygsamma storlek erbjuda alla de nöjen man kan förvänta sig av en huvudstad: restauranger, kaféer, muséer, arkitektur och ett myllrande folkliv. Var dock beredd på höga priser, världens nordligaste huvudstad är också en av världens dyraste huvudstäder.

Den andra dagen for vi ut på vår rundresa i en hyrbil. Inledningsvis gick färden mot nordost och halvön Snaefellsnes. Att köra på Island är en upplevelse i sig. Den ständigt skiftande naturen är bjuder på sevärdheter hela tiden. Var dock beredd på att vägar och väder också ständigt skiftar. Av våra stopp på vägen kan jag rekommendera promenaden till vulkanen Eldborg och det vackert belägna kaféet vid byn Hellnar. På det sistnämnda kan man avnjuta en utsökt kaka av skyr, en typisk isländsk mejeriprodukt baserad på färskost som påminner om yoghurt. Staden Borgarnes var däremot inte så intressant och vädret tillät oss tyvärr inte att besöka det gamla fiskelägret Djupalonssandur.

På Snaefellsnes stannade vi en dag och passade då på att klara av ett par av Islands "måsten": valsafari och islandshästar. Vädret var vänligare mot oss denna dag och efter en valsafari där vi hade turen att se vikval, delfiner och tumlare kopplade vi av med en lugn ritt i solnedgången.

Den fjärde dagen bar det av söderut med stopp vid Raudamelurs basaltklippor, Delidartunguhvers varma källa, Reykholts Snorremuseum, Hraunfossars och Barnafossars vattenfall, Thingvellirs nationalpark (platsen för de gamla islänningarnas Allting), Gullfoss vattenfall samt gejsrarna vid Geysir (!). Dagen avslutades med en perfekt tillagad torsk i Fludir.

Fler naturattraktioner och historiska platser blev det den femte dagen. På vår färd längs den södra kusten kunde vi beundra Seljalandsfoss och Skogafoss vattenfall, lunnefåglarna vid Dyrholaeys fågelklippor, vulkansandstranden vid Vik, Njalsmuséet i Hvolsvöllur, den vattenfyllda kratern Kerid samt det gamla biskopssätet Skalholt. Denna dag avslutades med en hummerfest i på en restaurang i Stokkseyri som specialiserat sig på denna isländska delikatess. Isländska humrar är mindre än de vanligare kanadensiska men mycket prisvärda. I solnedgången anträdde vi så det vackra bergspasset Hellisheidi på väg tillbaka till Reykjavik.

Den sista dagen med hyrbil ägnade vi åt Reykjanes. Denna halvös månlandskap och bubblande varma källor erbjuder en fascinerande biltur, om än skakig då de flesta vägarna här består av grus. En halv dag räcker dock för att upptäcka Reykjanes och vi avslutade med ett besök i den Blå Lagunens varma och algrika hälsobad och en middag på den snurrande restaurangen Perlan med panoramautsikt över hela Reykjavik.

Dagen före hemfärden ägnade vi åt att upptäcka mer av Reykjaviks bortom de vanligaste promenadstråken, bland annat de pampiga villorna i den södra delen, samt att besöka utställningen om Islands kolonisering, där man hade rekonstruerat den första kända byggnaden på ön.

Sammantaget uppvisar Island en unik natur som inte kan upplevas någonannanstans. Det höga prisläget är avskräckande men om man vill göra en budgetresa finns det gott om möjligheter för billiga bussutflykter, camping och billig kost och logi på gårdar och den främsta sevärdheten - naturen - är gratis. För den som vill hinna uppleva så mycket som möjligt är det dock bäst med hyrbil och hotell på större orter. Dessutom håller restaurangerna en hög klass som gör det värt att lätta på plånboken. Det isländska köket arbetar visserligen med begränsade råvaror, främst fisk och lamm, och grönsakerna är oftast frysta eller konservererade. Å andra sidan åstadkommer man storverk med det man har och särskilt konsten att tillaga fisk behärskar man till fullo. Min personliga favorit var dock den isländska husmanskosten, presenterad i form av en fyllig fårsoppa och en smakrik plokkfiskur (fiskstuvning) på Hotell Framnes. För den efterrättssugne finns det också gott om goda (och mäktiga) kakor att välja på så hungrig behöver man inte vara på Island. Ett sista varningens ord: ta med kläder för alla väder. Svenska höstkläder var inte på långa vägar tillräckligt för den isländska sommaren när den var som värst!

Island är kanske inget resmål man besöker varje år men den som aldrig reser hit missar något i livet!

Det har hänt någonting i Köpenhamn. När jag var där senast var det svårt att hitta genuin dansk mat och till och med de berömda smörrebröden lyste med sin frånvaro. Nu däremot skyltade var och varannan restaurang med smørrebrød och dansk "frokost" (lunch). Kanske har H.C. Andersens jubileum bidragit till en ny nationell stolthet? Maten har i alla fall danskarna all anledning att vara stolta över. Kronborg serverar delikata smørrebrød med pålägg som ål, råbiff och kalvlever. Gammel Strand bjuder på utsökt pariserbiff och fisktallrik till frokost. Sist men sannerligen inte minst visar Den lille Apotek hur dansk husmanskost lyfter fram det bästa ur enkla råvaror från kött (perfekt tillagad fläskstek) till fisk (rödspätta fylld med räkor). Mellan måltiderna finns det gott om kakor och wienerbröd att njuta av om det mot all förmodan finns plats över i magen.

Resten av Köpenhamn hade inte så mycket att erbjuda, något som nog mest berodde på påskhelgen. Staden har många gågator man kan flanera på men vi fick nöja oss med att fönstershoppa i de många spännande småbutikerna bortom Ströget. Nationalmuséet höll visserligen öppet och har fri entré men de rika samlingarna är tyvärr dåligt organiserade. Labyrinter och tvära kast mellan ämnen och epoker kan vara spännande i andra sammanhang men inte på ett museum. Tivolit var också öppet men för den som bara vill gå runt och uppleva tivolistämningen är den höga entréavgiften avskräckande.

Tvyärr fick våra planer på en biltur till Legoland ett snöpligt slut. 98-oktanig bensin är nämligen sällsynt på de danska bensinmackarna och varken mackföreståndare eller turistbyrån kunde upplysa om vart turister med gamla bilar kunde vända sig.

Sammantaget är Köpenhamn, som alla nordiska städer, bäst att besöka när det är turistsäsong men bara maten är värd ett besök oavsett årstid!

I samband med mitt utlandsuppdrag i Norge passade jag och Su-San på att turista en helg i den norska huvudstaden. Själva staden är inte större än att man från centralstationen når de flesta sevärdheterna inom en halvtimme. Österut ligger Grønland med sina många etniska restauranger och västerut leder gågatan Karl Johan förbi många affärer på sin väg till slottet. I sydväst ligger Akershus fästning och den trendiga, nybyggda stadsdelen Aker brygge.

Oslo är ju numera världens dyraste stad men bjuder ändå på en hel del gratis sevärdheter. Många muséer har fritt inträde, såsom Munchmuséet, Vigelandmuséet och Nationalgalleriet. Tyvärr dominerar moderna konstnärer (såväl jag som Su-San föredrog den omoderne, romantiske målaren Thomas Fearnley) och Munchs mest kända tavlor är i skrivande stund ännu försvunna sedan stölden för några år sedan. Även Rådhuset erbjuder en hel del gratis konst, även om byggnaden i sig inte är något större konstverk. Däremot var den botaniska trädgården förvånansvärt liten och eftersatt för att vara i en huvudstad. Dessutom är, precis som i Sverige, mycket stängt när det inte är turistsäsong och vi fick därför avstå från Kon-tikimuséet.

Det är när man vill äta som man måste öppna plånboken. Den som vill äta billig norsk husmanskost rekommenderas ett besök på anrika Kaffistova. Maten går inte ens här under hundralappen men portionerna är rejäla. Mer exotisk mat finns i Grønland, där kryddningen är betydligt djärvare än på de mer anpassade restauranger man annars brukar få nöja sig med på våra breddgrader. Allra bäst är maten på Aker brygge, en stadsdel som är betydligt mer levande och integrerad med city än Stockholms Hammarby sjöstad. Smakar det så kostar det men restaurang Fronts skogsduva var i alla fall bland det godaste jag ätit.

Bortsett från prisnivån är Oslo en trevlig liten stad men som alla nordiska städer vinner den på att besökas sommartid då den verkligen kan förväntas leva upp (och eftersom snöröjningen lämnar en del i övrigt att önska).

Lofoten erbjuder med sina höga berg och djupa fjordar på fantastiska vyer. Vi tillbringade en vecka i en stuga utanför Ballangen tillsammans med några av Su-Sans vänner alldeles intill en fjord med goda fiskemöjligheter. Tyvärr visade sig just fiske vara det enda sättet att njuta av naturen och då varken jag eller Su-San hade det intresset fanns det inte mycket annat att göra. Fjordar må se vackra ut på håll men de branta klippor med tät vegetation inbjuder inte till naturupplevelser på land. Dessutom hade vi otur med vädret så inte ens midnattssolen fick vi se för alla regnmoln. Nåja, jag fick i alla fall mycket gjort på de distanskurser jag tog denna sommar.

Den odödliga staden Rom var målet för Su-Sans och min bröllopsresa. Att besöka Rom är som att kliva in i en historiebok. Vart man än vänder sig finns historiska minnesmärken att beundra från de många epoker som staden sett komma och gå. Det välbevarade templet Pantheon har tjänat såväl antikens gudar som kristendomens Gud, på Forum Romanum och Palatinen kan man trampa samma mark som antikens romare och de enorma ruinerna av Colosseum och Caracallas termer vittnar om hur storslagna de en gång var. Till de mer udda sevärdheterna hör Pyramiden, en excentrisk romares sista viloplats.

Om man vill ta en paus från det hektiska stadslivet kan man njuta av den romerska landsbygden genom att promenera på Via Appia Antica, förslagsvis en söndag då biltrafiken är avstängd. Naturligtvis känns historiens vingslag även här. Den pittoreska kyrkan Quo Vadis ligger där Petrus mötte Jesus och Jesu fotavtryck kan där beskådas medan Callixtus och Sankt Sebastians långa, mörka katakomber är ett fascinerande minnesmärke över de tidiga kristnas liv.

När ögonen sett sig mätta på forna romares verk kan magen njuta av de moderna romarnas fantastiska kök. Det är lätt att hitta mat i Rom, både för den som nöjer sig med en bit pizza eller focaccia på språng och för den som vill njuta av en komplett måltid med antipasti, pasta, primo och dolce. Semesterns bästa måltid avnjöt vi dock utanför Rom, på en vackert belägen restaurang vid Sankt Sebastians basilika, där vi serverades en blodig bistecca på 1,2 kilo (!). Ja, vi orkade faktiskt pasta linguine och tiramisu också!

Ett besök i Rom är inte komplett utan ett besök i Vatikanen. Petersplatsen är en magnifik plats, även om tyvärr köerna till Peterskyrkan är väldigt långa. Bättre i så fall är att strunta i köerna och besöka Vatikanmuséet, där Sixtinska Kapellet bara är en av många sevärdheter.

Vi hann också med en dagsutflykt till Florens, för att besöka Su-Sans farbror. Det skämtas gärna om italiensk organiseringsförmåga men deras tåg slår SJ - mindre än tre timmar till Florens utan stopp! Vi hann med Domen, Ponte Vecchio och marknaden, fiorentisk trippa till lunch, en sagolikt god glass på Vivoli och ännu en bistecca på en fin restaurang utanför sta'n.

Finns det några dåliga sidor hos Rom? Det skulle i så fall vara att det är fler än vi som tycker om staden, vilket tyvärr märks på priserna och de enorma turisthorderna. Dessutom tycks det som om hotellen har inflation på stjärnor, vårt hotell sades vara fyrstjärnigt men servicen och den torftiga frukosten (en sorts kaffe och två tråkiga sorters frallor i kaffets och brödets förlovade land!?) var möjligen trestjärnig.

Men detta till trots, Rom är och förblir en odödlig stad som måste ses minst en gång i livet!

Förra julen besökte vi Eastland och Tallinn så denna jul var turen kommen till grannlandet Lettlands huvudstad Riga. Sett till turism är Riga fortfarande bara lillebror. Färjetrafiken är glesare och turistutbudet sämre men med lite planering så kan man få en bra resa ändå. Riga Sea Line har bara en färja så en enda dags övernattning är inte möjlig. Vi valde därför två nätter och bokade med vissa problem en spadag på Aquavilla.

Båtresan till Riga går, liksom till Tallinn, nattetid. Frukostbuffén är inte speciellt märkvärdig men ger i alla fall tillfälle att bekanta sig med Lettlands mörka bröd och torkade fisk. Väl i hamn möttes man av öststatsvindar, en timmes passkö är INTE turistfrämjande.

Nåja, själva Riga är modernare Tallinn och Rigaborna har lagt ned mycket möda på att restaurera sina fina gamla barockbyggnader. Gamla stan fyller mer än väl en dagstur med sevärdheter som en pampig ortodox kupolkyrka och lilla och stora gillets utsmyckade byggnader. Den enorma marknaden är också värd ett besök, även om priserna tyvärr inte tillät några fynd. Lettlands berömda "svarta balsam", en örtlikör, föll oss heller inte i smaken. Vi nöjde oss därför med lettisk honung, en populär vara som Rigaborna köper i lösvikt.

Spa däremot är prisvärt och vi unnade oss massage, ansiktsbehandling (för mig), manikyr (för Su-San) och två timmar i en relaxavdelning med bastu och bubbelpool. Riktigt avkopplande!

Men det bästa med Riga är ändå maten. Stadens etniska mångfald har gett upphov till restauranger från hela det forna Sovjetunionen. För enklare måltid rekommenderas kaukasisk kebab, "shashliks". På den ryska restaurangen Arbat bekantade vi oss med borstj, dumplings och en mycket läcker karp. Strået vassare var den lettiska restaurangen Put Vein, med sagolikt mört kött och spännande efterrätter baserade på det mörka brödet.

Riga må vara en liten stad men för en cityweekend räcker den mer än väl. Efter vårt besök börjarde jag på Accenture och eftersom vi har ett kontor här återvänder jag ofta och med glädje.

Toscana måste vara det perfekta resmålet! Vackra landskap, fantastiska berg och långa stränder, pittoreska byar och storslagna städer, trevliga människor och underbar mat. Vad mer kan man begära? Resan fick visserligen en lite bisarr start. Vi flög nämligen till Milano först för att resa vidare med hyrbil till Toscana nästföljande dag. Denna norra Italiens största stad visade sig dock helt öde trots lördagskvällen. Det tog oss en timme att hitta folklivet, koncentrerat som det var kring Duomon. Nåväl, söndagen skulle väl bli bättre. Trodde vi ja! Det visade sig nämligen vara Blocca di ecologica den dagen, vilket innebar att all biltrafik var förbjuden! Inte så bra om man behöver ta sig 30 mil söderut. Vi fick därför smyga oss genom alltjämt öde gator för att ta oss ut ur Milano. Så här efteråt kan vi skratta åt hur vi slapp den omtalade besvärliga milanesiska trafiken.

På vägen stannade vi till i Genua, ännu en av Italiens många vackra städer, innan vi på kvällen nådde Toscana. Vi bodde in en väns hus i San Cassiano, en liten bergsby norr om Lucca. Med denna by som bas utforskade vi så Toscana. Varje dag inleddes med en capuccino eller en härligt tjock italiens choklad och en läcker foccaccia därtill på något lokalt kafé. Därefter beundrade vi någon av Toscanas många fina städer eler byar, med avbrott för en lång flerrätterslunch. Dagen avslutades med italienska delikatesser och en god bok eller ett parti schack framför brasan. Tänk om varje dag vore så!

Varje toscansk stad är ett resmål i sig, fulla av pampiga byggnader från renässansen som de är, så jag nöjer mig med att kort nämna några av de många sevärdheterna. Lucca är en gemytlig liten stad med bevarad ringmur och ett colosseum som het byggts om till lägenheter. Florens Duomo och dess kringliggande byggnader är magnifikt utsmyckade. Pisa har sitt bländvita mirakelfält med Duomon och det lutande tornet. Barga är en härlig bergsstad full av branta gränder och prång. Till och med lilla San Cassiano hade, liksom alla italienska byar, en vacker gammal kyrka med en historia som slår det mesta man kan se i Sverige.

Den italienska maten är ett kapitel för sig. I varenda liten by kunde man hitta kaféer, bagerier, gelaterior, rosticcerior och restauranger som alla hade det toscanska kökets delikatesser som gemensam nämnare. Medan många andra turistorter allt mer hemfaller åt trist stereotyp turistmat så kan man fortfarande få lokala läckerheter i Toscana. Salami, mozarella och crostini är utmärkt antipasti. De många goda pastarätterna kan med fördel varvas med risotto. Toskanska bondrätter som salsiccia och bönor eller torkad fisk och polenta är mycket mättande huvudrätter. Cantucccini doppade i vinosanto är en oäntat god efterrätt. Undra på att italienarna behöver ta siesta!

Det var med saknad jag lämnade Toscana men jag ser redan fram emot vår kommande bröllopsresa till Rom!

Athen är liksom Stockholm en stad med många ansikten: Den gamla stadsdelen Plaka fylld av tavernor och turistaffärer (inte helt olik Stockholms egen Västerlånggatan), den mer genuina stadsdelen Psiri med sin härliga marknadsplats (Södermalm?), mötesplatserna Sindagma och Monastiraki med sina många affärer (Sergels Torg?), det lyxiga Kolonaki där det "fina" folket umgås (Östermalm?) och så vidare. Över allt detta tronar på sin klippa det som gör Athen unikt, Akropolis med sina många sevärdheter.

Athen är en stor stad med längre avstånd än man tror så man gör klokt i att planera sina dagsutflykter för att orka med allt. Vi anlände till Athen vid lunchtid och kunde därför ägna vår första eftermiddag åt att bekanta oss med stadsmiljön.

I likhet med de flesta andra Medelhavsstäderna är Athen en stad med för mycket trafik på för små gator och de smala trottoarerna tvingar ofta ut en på gatan. Dessbättre är trafikattityden mer avslappnad så man kan korsa en gata utan att bilisterna kastar sig på tutan.

Färdiglagad mat finns överallt och godare snabbmat än grillspett med souvlaki, en burk tsatsiki och lite bröd får man inte någonstans. Däremot var det förvånansvärt svårt att hitta livsmedelsbutiker. å andra sidan gör det inte så mycket när Psiris marknad är ett himmelrike för någon som tycker så mycket om Levantens delikatesser som jag. Det billiga köttet och fisken kan man tyvärr inte köpa med sig hem men väl oliver, frukt (färsk, torkad eller inlagd), nötter, baljväxter, ost, yoghurt och mycket annat gott. Su-San tyckte jag var som ett barn på julafton och jag sa inte emot henne. Dessutom hittade vi billiga skjortor och skor också.

Dag två inleddes med en frukostbuffé där jag valde bort de västerländska alternativen för oliver, fetaost, bröd, melon och yoghurt med honung. Därefter var det dags att uppleva det antika Athen. Det nationella arkeologiska muséet är värt ett besök även om man nog hade tjänat på att försöka placera de stora mängderna föremål i ett historiskt sammanhang. Nu kändes det stundtals mer som ett lager än ett museum. Muséets fåninga väskregler gör heller ingen glad, vi hade en ryggsäck som var för liten för att tas emot i det yttre bagagerummet och för stor för att gå in i det inre bagagerummet så till slut tog vi med oss den in i alla fall.

Akropolis var intressantare och man förstår att perserna hade så svårt att besegra athenarna. Det är nämligen väldigt svårt att hitta in till de olika områdena och flera gånger tog vi två varv, ett utanför och ett innanför. En Akropolisbiljett är visserligen dyr men den gäller för Parthenon, Kerameikons gamla stadsruiner, den antika och den romerska agoran, Dionysosteatern samt Zeustemplet och studenter med studentkort och legitimation går in gratis. Biljetten gäller fyra dagar och det är klokt att inte se allt på samma dag. (Vi delade själva upp det på dag två och fyra.) Tilläggas kan att det på flera av dessa platser finns mindre arkeologiska muséer som är riktigt välstrukturerade och trevligare att besöka än det nationella muséet.

Det kan vara skönt att ta en paus från det hektiska stadslivet och det gjorde vi den tredje dagen genom ett besök i Pireus och en dagsutflykt till den närmaste av de grekiska öarna, Egina. Visserligen är de grekiska öarna också märkta av turismen och Egina är inget undantag med sina många pistagenötsstånd. Men det stillsammare ölivet är också en del av Grekland och hade vi haft mer tid på oss hade vi ägnat några dagar åt att åka runt i den grekiska övärlden.

Dagen avslutades med ett besök i Pireus trendigare kvarter kring marinan Mikrolimano, där motorbåtar av olika storlekar trängdes med tavernor och klubbar. Fiskrätterna här är dyra men goda, fast det är synd att grekerna grillar och friterar mycket av fisken hellre än att låta fisksmaken komma till sin rätt.

När det gäller tavernor så visade det sig finnas skillnader mellan de grekiska och de cypriotiska. Att souvlaki äts på spett istället för i pittabröd har redan nämnts, så också tendenserna att "fetta" till maten. Fylld kyckling visade sig vara panerad kyckling, grillade köttbullar visade sig vara friterade och rostad potatis visade sig vara ostgratinerad. Vidare så är meze vanligare och vi blev nog lika förvånade som servitören vid vårt första tavernabesök. Istället för att visa oss en meny så räknade han upp ett antal kötträtter och när vi "bara" valde varsin kötträtt så var det också precis vad vi fick, utan andra tillbehör än tsatsiki och bröd.

Det var först vid vårt sista tavernabesök, på Sholarhio i Plaka, som det grekiska köket visade upp sig från sin allra bästa sida. In på bordet kom en bricka med sexton mezerätter som vi fick välja bland och det var sannerligen inte lätt att behöva välja bort rätter. Vi fastnade för köttbullar i tomatsås, vinbladsdolmar i citronsås, kokt bläckfisk, flamberad grekisk korv, stekt aubergine, tsatsiki och grekisk sallad. En utsökt mannagrynskaka till efterrätt ingick. Så här ska grekisk mat avnjutas!

Turismen har gjort att Cypern inte längre är samma ö som den som Afrodite en gång steg upp på. Den som vill njuta av denna vackra ö måste därför välja rätt och framför allt välja bort rätt. Vi valde därför bort de en gång så vackra men nu av turistorter nedlusade stränderna vid Aiya Napa till förmån för den "riktiga" staden Larnaca. Vårt hotell var enkelt men låg precis vid strandpromenaden så vi hade såväl havsbad som stadsnöjen inpå knuten. Visst finns det turistfällor också här men de är lättare att undvika.

Våra dagar inleddes inte med den alltför vanliga "english breakfast" utan med härligt cypriotiskt bröd med olika fyllningar och till det frukt och/eller yoghurt med honung. Till lunch köpte vi lokala delikatesser som halloumi, anari (ostar), lounza (skinka) och loukanika (korv), som vi tog med oss i en kylväska till stranden eller på utflykten. Mer än en gång slank det ned en loukmades, kadayfi, baklava eller någon annan av Cyperns många goda sötsaker. När skymningen lade sig sökte vi så upp en mysig taverna för att avnjuta en som sig bör rejäl cypriotisk middag. De brittiskinfluerade tillbehöret pommes frites ersätts med fördel av inhemsk pourgouri (vetepilaff). En favoritrestaurang var, trots sitt ocypriotiska namn, Les Palmiers längs strandpromenaden, som serverade en utmärkt kleftiko och bjöd på cypriotiskt kaffe och kall kommanderia efteråt.

Men naturligtvis ska man inte stanna i Larnaca när resten av Cypern har så mycket att bjuda på. Vi ägnade tre dagar åt att köra runt ön. Det tog ett tag att vänja sig vid Cyperns vänstertrafik och allt annat än klara vägskyltar men till slut kom vi ut ur Larnaca i alla fall. Den första dagen ägnade vi åt östra Cypern och blickade då bland annat ut över spökstaden Famagusta på den ockuperade delen av ön. Därefter fortsatte vi till den delade huvudstaden Lefkosia och promenerade runt i den gamla stadskärnan. Vi tog oss också över gränsen vid den öppna övergången för att titta på den turkcypriotiska delen. Norra Lefkosia gjorde dock inget vidare intryck på Su-San, eftersom det endast var männen som syntes på gatorna medan kvinnorna höll sig någon annanstans.

Den andra dagen vigdes åt västra Cypern. Efter ett besök i moskén Hala Sultan Tekke, där en nära släkting till Muhammed ligger begravd, fortsatte vi västerut. Staden Paphos fick vi tyvärr avstå från för att hinna med Acamashalvöns vackra natur. Här hittade vi också, efter lite möda och trots de förvirrande cypriotiska skyltarna, en vingård där vi provade vin och köpte med oss några billiga flaskor. På vägen hem stannade vi i solnedgången till vid Afrodites födelseplats, en romantisk strand där kärleksgudinnan sägs ha stigit upp ur havet. Det var där och då som jag friade till min fru Su-San men mer om det någon annan gång.

Vår sista utflyktsdag ledde oss till Trodosbergen. På vägen stannade vi till vid några av Cyperns främsta historiska sevärdheter; Rickard Lejonhjärtas gamla borg Kolossi och den antika staden Kourion. Trodosbergen bjuder på hisnande vyer och orörda byar. Det var också här vi åt vår godaste cypriotiska måltid, en underbar och billig meze på en taverna vid byn Vasa.

Till Tallinn åker man enkelt och billigt med Tallink. För mindre än en tusenlapp per person fick vi en kryssning med övernattning till vår närmaste huvudstad. Endast luncher tillkom men det får man billigt på någon av stadens många fina restauranger. Själva resan har väl inte så mycket att erbjuda då Tallinks båtar är som alla andra östersjöbåtar: flytande klubbar inpyrda av rök med taxfree-varor som är dyrare än i resmålet. Det gör dock inte så mycket eftersom större delen av resan går nattetid.

Väl framme så har man Tallins gamla stad inom gångavstånd från hamnen. Tallinn är en sliten stad men den har förmått bevara sin medeltida charm och de smala gränderna och historiska byggnaderna har minst lika mycket att erbjuda som vår egen Gamla sta'n. Roligast för mig var förstås alla pampiga S:t Nicholaskyrkor. Om man söker sig lite utanför stadskärnan hittar man gamla sovjetiska byggnader som ju är pampiga på sitt sätt. Den stora fästningsliknande byggnaden vi hittade visade sig till exempel vara ett bibliotek...

För den shoppingintresserade har Tallinn inte så mycket att erbjuda som man inte kan hitta i Stockholm men en billig linneduk med matchande servetter fick vi i alla fall med oss hem samt naturligtvis billig vodka för 75 kronor litern.

Maten var billig den med och jag kan rekommendera ett besök på Olde Hansa för den som vill avnjuta sin måltid i medeltida miljö. Kuldse Notsu Korts vildsvin är också mycket gott, även om jag själv gjorde misstaget att pröva korv och gröt. Estländares saltvanor är för mycket till och med för mina salta smaklökar.

Sammanfattningsvis är Tallinn väl värt ett besök för den som vill uppleva en helt annan kultur på nära håll. Vi ser redan fram emot att besöka flera av de många storstäderna kring Östersjön.

I fjol reste jag till det av turistindustrin förstörda Gran Canaria och det var därför med tvekan som jag åkte till ännu en Atlantö i år. Men mina farhågor besannades inte - Madeira är allt det som Gran Canaria inte är: en "äkta" ö, befolkad av människor som inte bara bevarar sin kultur utan också är stolta över den och gärna delar med sig av den till besökare. Madeira tillhör Portugal men med ett självstyre och en stad (Funchal) som bara överträffas av Lissabon och Porto i storlek har ön lyckats bevara sin särprägel. Visst finns också här turistorter men de är inte några trista "turistgetton" utan riktiga städer och byar där turister och lokalbefolkning blandas. Tack vare detta kan man verkligen uppleva det äkta Madeira utan att skinnas av höga turistpriser och kvävas av ett själlöst, turistanpassat utbud.

Det första som slår en besökare på Madeira är hur grön ön är. Madeira genomkorsas av bevattningskanaler, så kallade levador, och har tack vare detta blivit en enda stor trädgård. Att Madeira dessutom tycks ha lika många trädgårdsmästare som invånare gör ju inte saken sämre och så gott som alla hus har vackra trädgårdar eller, i brist på det, rader av krukväxter utanför dörren. En biltur runt ön eller en vandring längs någon av levadorna rekommenderas varmt. Var dock beredda på att plan mark är sällsynt på Madeira, det krävs många upp- och nedförsbackar för att ta sig någonstans.

Det som jag själv uppskattade mest med Madeira var dock det lokala köket. Madeiraborna vet att ta vara på det välfyllda skafferi som det omgivande havet utgör och ingen av de många fiskrätter jag prövade gjorde mig besviken. Nationalrätten är espada, en lokal fisk som ser ut som en korsning mellan en gädda och en ål (ja, den är ful) och som sägs kunna tillagas på 365 sätt. Andra goda rätter är tonfisk, caldeirada (fisksoppa) och skaldjursris. De två sistnämnda rätterna är väldigt stora, vilket jag och Su-San fick erfara då vi beställde in var sin rätt och fick var sin kastrull(!). För den som föredrar kött är espetada (grillspett) ett utmärkt alternativ, särskilt om det serveras med friterade majsgrötskuber. Till all mat serveras det härliga madeirensiska brödet med vitlökssmör. Om man vill ha snabbmat då? Hamburgare och cola finns men varför välja det när man kan få prego (lövbiffsburgare) och Brisa (passionsfruktsläsk)? För den som orkar med efterrätt finns det tyvärr inte ett lika spännande utbud men hittar ni en quejada (kaka med fyllning av ostmassa) på menyn ska ni slå till. Bäst är restaurangerna i Funchals gamla stad, intill linbanestationen och trevligast och mest prisvärd var restaurang Tropicana.

Den enda nackdelen med Madeira är avsaknaden av badstränder längs de klippiga kusterna. Men om man nöjer sig med badanläggningar varifrån man kan nå Atlanten genom trappor eller dykning så är inte heller detta något problem. Barnfamiljer är dock varnade, detta är antagligen orsaken till att jag och Su-San var bland de yngsta (!) turisterna.

Sammanfattningsvis är Madeira en ö väl värd att besöka för den som vill få ut mer av sin semester än vad Stureplan och solarier hemma kan erbjuda.

Usama bin Ladin sägs kämpa mot den västerländska dekadensen. Han har inte sett Gran Canaria och framför allt inte Playa del Ingles... Playa del Ingles är en skymt av en mörk framtid där marknadsekonomin har gått för långt. Staden är enda stort och dyrt turistgetto fyllt av arkitektoniska mardrömshotell, kitschiga ljusprydnader, aggressiva inkastare och oligopoliserade barer och restauranger där till och med menyer och prislistor tycks vara förtryckta på samma ställe. I hjärtat av allt detta ligger själva dekadensens gryta Casban: ett hål i marken som får Sergels torg att framstå som himmelriket med krogar i tre våningsplan och mystiska katakomber där man kan stöta på såväl prostituerade och knarklangare som mystiska personer iförda togor.

Den enda ljuspunkten var en tur till de fantastiska bergen med en hyrbil och till en spansk restaurang med riktig, genuin mat. Hade det inte varit för mina vänners trevliga sällskap hade jag antagligen tvingats acceptera knarklangarnas erbjudande för att glömma allt.

Jobbet har fört mig till kärlekens stad två gånger. Inte vid något av tillfällena har dock Paris gjort skäl för sitt smeknamn. Visst har staden sina vackra byggnader och visst håller maten hög kvalitet men särskilt spännande blir det aldrig och Paris förmår aldrig riktigt höja sig över andra europeiska huvudstäder. Dessutom förtas mycket av intrycket av att parisarna levde upp till fördomarna mot fransmän genom sin arrogans. Detta gäller inte minst taxichaufförerna som helt saknar servicekänsla och istället gör allt för att blåsa sina kunder. Den bästa upplevelsen fick jag istället utanför Paris, i det pampiga slottet Versailles, där historiens vingslag ännu slår. I övrigt så är Paris en stad man bör se en gång - därefter finns det mer intressanta resmål.

Jag bodde i London 1998-2000 och mer om den upplevelsen kan du läsa här.

London har mycket att erbjuda turister. Musikalerna kommer jag alltid att sakna och muséernas och galleriernas fria inträde likaså. För den bokintresserade är London med sina låga bokpriser ett paradis. Att London är en internationell stad märks på matutbudet och såväl affärerna som restaurangerna erbjuder många spännande kulinariska upplevelser. London är en stad som aldrig somnar och nattlivet kring Leicester Square torde tillfredsställa alla smaker. Att försöka lista sevärdheter är en övermäktig uppgift men här är i alla fall ett axplock av saker man inte kan lämna London utan att ha prövat på:

• Musikaler: The phantom of the opera
• Muséer: The British Museum
• Gallerier: The National Gallery
• Böcker: Bokaffärerna längs Charing Cross Road
• Livsmedel: Tesco doughnut bag med tio munkar för ett pund
• Restauranger: En indisk "take-away" (Englands nationalrätt) med "Chicken Korma"
• Bageri: Kinesiska "red bean"-bakelser från Chinatowns bagerier
• Klubbar: Atlantic vid Picadilly Circus
• Afternoon Tea: Basil Hotel nära Harrod's

Jag bodde i Manchester 1997-1998 och mer om den upplevelsen kan du läsa senare.

Manchester är om dagarna inte särskilt upplyftande med sin märkliga blandning av tomma gamla industribyggnader i tegel och nya glas- och betongcentra, hopträngda i en minimal stadskärna. Det är istället på kvällarna som Manchester vaknar till liv med ett nattliv som anses bland Englands bästa. De bästa minnena har jag från Canal Street, där pubarna ligger vägg i vägg och hela gatan fram till den intilliggande kanalen är en enda stor uteservering. Favoritpuben var Viarosa med sin härliga, medeltida inredning och favoritrestaurangen var "pannkakspizzerian" Pancake House.