Resmål

• Peru
• Kina
• Kenya
• Sydkorea

Länge sträckte sig mina reseambitioner inte bortom Europas gränser. Visserligen hade jag besökt USA ett par gånger men bara i samband med utbildningar då jag inte såg mycket mer än konferenslokaler. Resten av världen var dock vita fläckar på kartan. Visst lockade Afrika, Asien och Sydamerika men jag hade varken tid eller resesällskap för så långa resor. När jag så träffade Su-San var det dags att göra slag i saken innan husbygge och familj än en gång skulle försvåra resor till fjärran länder. Med god planering lyckades vi besöka om inte hela världen så åtminstone några representativa delar: Kenya, Sydkorea, Kina och Peru. Nordamerika och Australien är kulturellt mer lika oss och därför inte lika spännande resmål. Men Australien har en spännande natur och New York är alltid New York så kanske blir det pensionärsresor dit i framtiden?

Sydamerika hade länge varit ett outforskat hörn av världen för oss och när vi väl bestämde oss för att åka dit föll valet på Peru. Det kändes som om allt kontinenten skulle kunna erbjuda fanns här: kust och berg, öken och regnskog, historia och kultur, rikt djurliv och färgstarkt folkliv samt god mat. Våra förväntningar kom att uppfyllas med råge.

Vi reste med Peruspecialisten på ett späckat treveckorsprogram. Spänningen började redan på flygresan med att planet efter turbulens tvingades landa i Colombia för en extra tankning. När vi till slut kom fram ersatte vi därför Limas kvällsnöje med välbehövlig sömn. Följande dag fick dock Lima visa upp sig sina pampiga koloniala byggnader, bland annat katedralen där vi såg såväl Perus förste härskare, Francisco Pizarros grav, som den nuvarande, president Alan Garcia på gudstjänst. Vi besökte också en marknad, där vi fick bekanta oss med några av Perus många goda frukter, såsom chirimoja, grenadillo och tona.

Dag tre ägnades åt den första av många och långa bussfärder under resan. Resorna förkortades dock av guidernas utmärkta berättelser om Peru. Guiderna förtjänar ett särskilt omnämnande. Grundaren Alex och hans son Joakim invigde oss i Perus mysterier och kompletterade varandra mycket bra. Joakim var den påläste medan Alex fyllde i ur sin erfarenhet och tillsammans lyckades de verkligen levandegöra detta spännande land. Bussfärden slutade i Pisco, där vi övernattade. Följande dag begav vi oss ut till Ballestaöarna, "lilla Galapagos", där vi bland annat fick se delfiner, sjölejon och pingviner, för att sedan fortsätta till Nazca. Här fick vi i små Cessnaplan se de berömda Nazcalinjerna som bara kan ses från luften.

Därefter lämnade vi låglandet och påbörjade vår mödosamma resa genom torra öknar och upp mot Andernas ensliga vidder. Första anhalten var den vackra staden Arequipa 2 350 m ö h. Här besökte vi bland annat det stora Santa Catalinaklostret, en "stad i staden", samt inkamuséet, där den frysta kroppen av den offrade inkaprinsessan Juanita förvaras. Resan inkluderade endast halvpension så på kvällen använde vi vår "fria" middag till att bryta mot matreglerna och pröva på ceviche - peruansk "sushi". Vi serverades en fantastisk kombination av fisk och skaldjur marinerad i citron och lök. Den typiska ostglassen blev kronan på verket och trots vårt regelbrott behövde vi inte betala med magproblem dagen efter.

Efter Arequipa väntade Colcadalen och flera spännande djur. Nu fick vi bekanta oss med lamadjuret och dess släktingar alpaca, vicuna och guanaco. Men den mäktigaste upplevelsen var förstås att se de majestätiska kondorerna sväva genom luften. Colcadalen visade sig också vara utmärkt för att skåda det södra halvklotets vackra stjärnhimmel.

Flera spännande sevärdheter väntade vid Titicacasjön 3 810 m ö h, såsom Urosfolkets vassöar och vassbåtar samt den enkla ön Taquile, där männen visar sitt civilstånd genom sina stickade mössor. Här fick vi också vår första kontakt med det forna inkarikets ruiner i form av imponerande gravvalv i sten. Mer av det blev det i den gamla inkahuvudstaden Cuzco, med sitt vackra soltempel och den imponerande befästningen Sacsayhuaman. Inkas må ha saknat kunskaper som skriftspråk och järnsmide men att sammanfoga stenar behärskade de till perfektion. De senare tillbyggda kyrkomurarna ser amatörmässiga ut i jämförelse.

Tyvärr är dagens Cuzco en ganska förorenad stad full av bilar utan avgasrening i botten på en "jättegryta". Däremot hade vi inga av de höghöjdsproblem som vi hade i Tibet. Kanske fungerade det verkligen att som peruanerna dricka kokate? Man kan inte låta bli att beklaga att denna traditionella medicinalväxt genom kokainets fått så dåligt rykte i västerlandet. Hur som helst så kunde vi därmed fortsätta våra kulinariska upptäcktsfärder, den här gången med quinoarisotto, carpaccio på alpaca, helstekt marsvin (smakar som fläskkött ungefär) och nöthjärta. Över huvud taget var den peruanska maten varierande och välsmakande och peruanerna är med rätta stolta över sitt kök.

Efter Cuzco väntade Ollantaytambo, den sista anhalten före den vackra tågresan till den försvunna inkastaden Machu Picchu. Här tillbringade vi hela dagen med att gå runt bland ruinerna av hus, tempel och kanaler och bara insupa den gamla inkaatmosfären. Ett överraskande återseende av de för inka heliga kondorerna blev en värdig avslutning på dagen.

Vi avslutade resan med ett tillägg i form av boende på djungellodge. Tyvärr blev det lite av ett antiklimax. Med Kenyaresan i färskt minne väntade vi oss också här många spännande djur men de lyste tyvärr med sin frånvaro. Kajmaner, myror och papegojor i all ära men jämfört med savannen tedde sig regnskogen ganska lugn och fridsam. Däremot kom vi för nära djuren i vårt boende. Med sina höga tak, synliga takbjälkar och öppna ytterväggar såg rummen ut som stora fågelbord. Det tyckte ett gäng fladdermöss också så de höll oss vakna hela natten och lämnade rikligt med träck efter sig morgonen efter. Nåja, nu har vi i alla fall fått uppleva den här klimatzonen också.

Sammantaget har Peru en rik palett av sevärdheter som väl levde upp till våra förväntningar, möjligen med undantag för regnskogen. Som alltid på den här typen av resor får man räkna med långa transporter men det varierande landskapet gör de lättare att uthärda och efter transportens slut väntar alltid ännu ett unikt mål.

Att försöka se Kina på en semester eller sammanfatta detta enorma land i en recension är snudd på omöjligt. Men någonstans måste man börja och för att få ut så mycket som möjligt av Mittens rike valde vi en guidad gruppresa från Kinaresor med så vitt skilda nedslag som Peking, Tibet och Shanghai.

Första anhalten var huvudstaden Peking, en stad som i sig räcker för en semester. Själva staden är som de flesta andra asiatiska storstäder: moderna skyskrapor blandade med trånga gränder, stank av avgaser och avlopp och människor överallt. Våra dagar i Peking var intensiva och fyllda med sevärdheter som folkhavet på Himmelska fridens torg och palatsen i Förbjudna staden, lugn Tai Chi på morgonen och ljudlig Pekingopera på kvällen, gulliga pandor i centrums zoo och den mäktiga kinesiska muren utanför staden. Däremellan tittade vi in i butiker där vi fick lära oss mer om (och köpa) typiska kinesika varor som siden, pärlor och teer. Intressantast var ändå besöket hos en kinesisk familj i hutongerna och där bjöds vi också på några av de godaste rätterna under vår resa.

Den kinesiska maten är ett kapitel i sig. Under resan serverades vi vanligtvis vid runda bord med snurrbara skivor där man själv fick ta för sig av de många faten. Tyvärr ska det väl sägas att maten stundtals kändes turistanpassad. Exotiska rätter som kycklingfötter saknades helt medan rätter som pommes frites (?) dök upp flera gånger. Med Kinas rika kök borde inte maten behöva upprepa sig. Men trots det var maten god och jag minns särskilt de mongoliska kötträtterna, fjärran från Stockholms motsvarighet, och en teatermåltid med hela arton sorters dumplings.

Det första intrycket av Kina var alltså positivt även om den väntade kulturchocken aldrig infann sig. Världen är helt enkelt mindre och det är inte så mycket som skiljer den ena stora staden från den andra längre. Människorna klär sig lika, husen byggs på samma sätt och varuutbudet är detsamma. Västerlänningar tilldrar sig heller inget större intresse från lokalbefolkningen (med undantag av kinesiska turister från landsbygden, som gärna stannar upp och stirrar, och otaliga försäljare, som försöker kränga allt från Rolexklockor till massagetjänster). Det som var svårast att vänja sig vid var nog kinesernas i svenska ögon ovana att tränga sig i alla situationer. Stundtals fick vi kämpa hårt för att inte gruppen skulle splittras av inträngande kineser.

Efter Peking fortsatte resan med nattåg till Xian. I Xian beskådade vi den förste kejsarens väldiga terrakottarmé. Området var omgjort till en museipark där besökarna kunde traska runt bland utgrävningarna, titta på rekonstruktioner av vagnar samt ta del av informationsfilmer och -tavlor. Kineserna visade sig överhuvudtaget mycket duktiga på muséer. Där europeiska muséer är överlastade med föremål och sparsamma med information sätter man i Kina in föremålen i sitt sammanhang. Shanghais fantastiska historiska museum och stadsmuseum är som en vandring genom en historiebok.

Men nu går jag händelserna i förväg för före Shanghai gjorde vi en "liten" avstickare till Tibet. Från Xian flög vi till Xining varifrån det nya höghöjdståget avgår. Den 25 timmar långa resan över den öde högplatån visar hur väldigt Kina är. Den högsta punkten var 5 200 meters höjd över havet och tyvärr gjorde vi misstaget att ta en eftermiddagslur då vi passerat den. Hög höjd innebär nämligen inte bara andfåddhet utan också krav på in- och utandning för att få in syre i lungorna. Efter sömnens lätta andningar vaknade vi båda med en rejäl huvudvärk. Annars är det främsta minnet från tågresan alla tibetaner i sittvagnarna. Enligt guiden duschar de bara en gång om året och lukten i vagnarna motsade inte detta. De överfulla toaletterna och den påträngande doften av det ständigt närvande jaksmöret gjorde inte saken bättre. Kanske var det därför jag var ensam om i gruppen att faktiskt uppskatta nationalrätten tsampa - kornmjöl blandat med te och jaksmör.

Väl i Tibet märktes det att vi var i en helt annan del av Kina. Lhasas gamla gränder var fulla av traditionellt klädda tibetaner som enligt buddhistisk tradition vandrade medsols runt sina heliga platser med svängande bönekvarnar. Naturligtvis traskade vi uppför alla Pothalas trappsteg också (345 stycken fick jag det till). Som turist förvånas man över hur templen fylls av buddhastatyer, allmosor (oftast sedlar men ibland vad som helst som funnits till hands) och jaksmörsljus - så fjärran från våra strama kyrkor. Mot slutet tröttnade man lite på buddhastatyer och jag hade gärna sett aktiviteter för att lära känna det tibetanska folket istället. En intressant upplevelse var det i alla fall.

Den sista anhalten på vår långa resa var Shanghai. Förutom de tidigare nämnda muséerna besökte vi också flera marknader. Här hittade Su-San till slut sina akupunkturdockor. Jag hade tidigare köpt gott te i Peking och i Tibet slog vi till på ett par billiga vindjackor. Resan avslutades med en fantastisk akrobatföreställning där bland annat fem motorcyklar körde runt i en metallkula.

Sammantaget bjuder Kina på många olika upplevelser som torde tillfredsställa de flesta smaker. Det bästa med resan var helhetsupplevelsen som Mittens rike erbjuder förstagångsbesökaren. Man måste visserligen vara medveten om utmaningarna också - höghöjdsproblem, låg toalettstandard och (i städerna) dålig luft. Vi känner inget behov av att åka tillbaka de närmaste åren men kan varmt rekommendera alla att någon gång i livet åka till Kina.

Kenya med dess många safariparker har länge varit ett önskeresmål och nu var tiden äntligen kommen för en resa. Som förstagångsbesökare väljer man med fördel en paketresa med guide så att man får hjälp med att plocka russinen ur kakan. Kenya bjuder nämligen på ett stort antal parker och ännu fler djur så man behöver hjälp för att upptäcka allt.

Förberedelserna inför resan är likväl många. Visum måste ansökas om, vaccinationssprutor måste tas och oroliga föräldrar måste lugnas. Direktflyg kan man som vanligt inte räkna med på långresor och denna gång var det Heathrow vi tvingades stå ut med. Från London till Nairobi tar det sedan åtta timmar med nattflyg.

Väl framme i Kenya fick vi en hel dag på oss i Nairobi. (Vi fick senare veta att man planerar in tid mellan aktiviteterna med tanke på risken för förseningar, något som senare visade sig klokt.) Dagens enda planerade aktivitet var ett besök i Karen Blixens gamla hus, som också använts vid inspelningen av Mitt Afrika, och därefter var vi fria att utforska Nairobi. Huvudstaden är en modern storstad och som så många andra städer är den till för att arbeta i medan invånarna bor i förorterna. Såväl sevärdheter som restauranger är därför tyvärr få.

Följande dag bar det av till den första av tre nationalparker. Kenyas natur är mycket varierande så den bästa upplevelsen får man av att besöka olika parker. Tyvärr innebär det långa bilresor på skumpiga vägar. I gengäld får man lära känna landet Kenya på vägen. Landskapet är mestadels bördigt med stora jordbruks- och betesmarker och påfallande många av invånarna driver små affärer längs vägarna där allt möjligt säljs. Om man lämnar bilen blir man snabbt omgiven av försäljare. Den som inte är väl förfaren i pruta gör dock bättre i att inhandla souvenirer i hotellbutikerna; utgångspriset på gatan är fem till tio gånger högre!

Vår första park var Samburu i norr. Redan på vägen till hotellet belönades vår resa med det mest svårsiktade av de "fem stora"; en leopard som tog igen sig i ett träd. De olika parkernas hotell är sig ganska lika; små bungalows med myggnätsskyddade sängar, apor och andra djur som springer omkring som de vill och restauranger med västerländsk buffémat. Kvaliteten på råvarorna är hög, särskilt frukt och kött, men som så ofta med buffémat blir det enahanda i längden och lokala specialiteter lyste ofta med sin frånvaro.

Men det är inte för maten utan för safarin man reser till Kenya. Morgon och kväll ägnades åt så kallade game drives, där man i en minibuss med uppfällbart tak ger sig ut på savannen. Djuren förstår inte att bilarna innehåller människor och man kan därför komma dem mycket nära. Närmast kom en elefantflock med flera ungar som nästan vidrörde bilen när de passerade oss. Samburu är en också en av få parker där man kan se de vackra smalrandiga zebrorna och nätmönstrade girafferna. Vi besökte dessutom en av Samburufolkets byar, där vi fick bekanta oss med deras seder och bruk. Särskilt roligt hade Su-San åt mina försök att hänga med i deras dans.

Nästa park var Nakurusjön, känd för sina många flamingos. På stranden samsas bufflar, zebror, strutsar och många andra djur. Dessutom såg vi här vita noshörningar. Då parken är ganska liten stannade vi bara en dag innan vårt besök kröntes med den välkända parken Masai Mara.

Masai Mara gränsar i söder till Tanzanias Serengeti och uppvisar en stor variation i djur och natur. Här såg vi lejon som förberedde sig på jakt, enorma buffelhjordar, en svart noshörning med sin unge, badande flodhästar, otaliga antiloparter och mycket annat. Tyvärr drabbades vi också av naturens krafter i form av gyttjiga vägar. Efter att för fjärde gången ha kört fast och kämpat med att dra loss bilarna ur gyttjan fick vi ge upp och ringa efter hjälp. Då även de hjälpande bilarna fastnade dröjde det till sent på kvällen innan vi kom loss. Men inte ens detta äventyr saknade sevärdheter. Mörkret på savannen, som bara lystes upp av lysmaskar och blixtar i horisonten, bjöd på en fantastisk stjärnhimmel där Vintergatan syntes tydligt. Nästa gång vi åker på safari ska vi dock väga in regnperioderna i planeringen. Vistelsen i Masai Mara kröntes av en riktig familjeidyll den sista dagen: en gepard som vilade sig under ett träd medan hennes ungar lekte och busade omkring henne.

Safari är något man ska åka på åtminstone en gång i livet. Få resor bjuder på så många nya intryck och varje dag är ett litet äventyr. Det kanske dröjer ett tag innan vi åker igen och kanske blir det Tanzania vi besöker i så fall men för alla som kan stå ut med lite obekvämligheter är Kenya en fantastisk upplevelse.

Så har man äntligen varit i Asien. Ett år efter bröllopet tog det innan vi kom iväg till Su-Sans släktingar i Söul. Egentligen skulle vi ha åkt redan i höstas men eftersom jag bytte jobb då valde vi vänta och istället kombinera vår första bröllopsdag med en resa till Sydkorea.

Resan till Sydkorea är lång men gick förvånansvärt bra. Det största problemet var mellanlandningen i Charles de Gaulle. På ditresan fick vi vänta tre timmar, varav en stor del tillbringades i köer. På hemresan hade vi bara tre kvart på oss och fick då en guidad rusning genom flygplatsen. Inget ont om Air France men nästa gång flyger vi med KLM för att slippa Charles de Gaulle.

Resten av resan var i alla fall angenäm. Med två måltider, lite sömn och en schackdator som sällskap (Su-San sov hela resan och var inte mycket till sällskap) gick timmarna snabbt. Vi landade på morgonen lokal tid och genom att hålla oss vakna hela den första dagen (så när som på en eftermiddagslur) klarade vi av tidsskillnaden galant.

Det första som slog mig i Söul var hur rent det var överallt och hur effektivt allt fungerade. Flygplatsens toaletter och garage var som nya och vi kom förbi såväl passkontroll som väskband på nolltid. Under bilresan in till Söul fick vi en första bild av stadens många kontraster. Som så många andra europeiska städer har hus skjutit i höjden utan hänsyn till omgivningen, vilket kan ge ett ganska oordnat intryck. Dessutom är Söul i än större utsträckning en segregerad stad. Arbetsplatser och bostäder är i regel åtskilda. I city tävlar företagen om att bygga höga skyskrapor i glas och betong medan människorna bor i små "öar" av skyskrapor i förorternas bostadsområden. Villor och låga hus göre sig inte besvär i denna fjortonmiljonersstad.

Den stora befolkningen till trots så fungerar staden bra. De breda gatorna är välfyllda men inte trånga, tunnelbanan är billig, effektiv och förstås ren. Lite svårare att vänja sig vid är den lukt av avgaser och kloak som ständigt vilar över staden. Mer folkmyller hittar man bakom skyskrapοrna, på de små bakgatorna med deras många marknader och restauranger. Däremot är staden inget för shoppingintresserade. Visserligen finns det många och stora varuhus, men priserna är höga och utbudet begränsat då varuhusen ofta består av flera små bås som konkurrerar med varandra med samma varor.

Betydligt intressantare är Söuls många sevärdheter. Palatsen är omsorgsfullt renoverade och muséerna är synnerligen välstrukturerade. Man har ansträngt sig för att förklara föremål och sätta dem i sitt sammanhang istället för att överlasta montrarna. Synd bara att de långa koreanska texterna oftast bara får korta engelska översättningar. Med muséer från det pampiga Korean War Memorial till det charmiga Kimchimuséet tillfredsställer Söul många intressen. Flodturen kan man dock hoppa över, såväl vattenvyn som guidningen är tämligen ointressant. Tyvärr är det, som i alla stora städer, långt mellan sevärdheterna och man blir snabbt trött, den utmärkta tunnelbanan till trots.

Man behöver inte vara hungrig i Söul. Det finns restauranger överallt och från alla världens hörn. För den ovane (läs: undertecknad) är det dock svårt att vänja sig vid smaken av sesamolja som genomsyrar alla maträtter. Miljöombytet med ny luft, nytt vatten och nya smaker bidrog säkert till vi båda blev magsjuka. De grillade kotarmarna kan ha bidragit också...

Bortsett från det så var den koreanska maten som den jag är van vid hemma, men med större variation och större portioner. Vi åt kött som grillas vid bordet, kimchi med olika smaker och styrka och naturligtvis ris (som dock till vår överraskning numera serveras sist i måltiden). Däremot saknades som väntat efterrätter och mina smaklökar, som vuxit upp med söta, grekiska kakor, var inte tillfredsställda av de smaklösa koreanska riskakorna. Än större var variationen när vi åt sushi och sashimi. Omkring tjugo olika fisksorter smakade vi av, en välkommen omväxling jämfört med det sparsamma svenska sortimentet. Lax är dock godare i Sverige och faktiskt också sushiris.

Sammantaget har alltså Söul många nya erfarenheter att bjuda på men stadens storlek är en begränsning jag är fortfarande för europeisk i min smak för att inte uppskatta grekisk och italiensk mat mer.

Nicholas Hjelmberg

2011-05-04

Hej Hans!

Peru kan vi varmt rekommendera. Vi åkte med en grupp men rörde oss ofta ensamma utan problem. En i gruppen råkade ut för en ficktjuv men det kan ju hända hemma också. Vi lämnade också smycken hemma men det var mer av hänsyn till fattigare peruaner. Överlag var peruanerna mycket trevliga och inte alls så påträngande som många andra turistorters säljare och inkastare. Om ni åker till Peru har ni en fascinerande upplevelse framför er!

Hans Andersson

2011-05-03

Hej!

Tack för din berättelse om Peru resan. Vi funderar på att åka dit i sommar, men läser man Svenska UDs sida så är det mycket kriminalitet och risken för att t.ex. bli rånad är stor. Hade ni några sådana problem/hörde om det? Tips? Om du orkar svara är jag tacksam! :)