Om novellen Kampen

2009-06-14

Novellen Kampen påbörjades på gymnasiet som en allegorisk framställning av ett schackparti i form av ett fältslag men avslutades aldrig. När jag några år senare ville avsluta novellen vävde jag in schackets psykologi i berättelsen. Texten är rätt typiskt för mitt sätt att skriva då: skrivande inte så mycket för innehållets skull utan mer för själva skrivandet. Jag hänger mig fritt åt målande beskrivningar och högtidliga (om än ålderdomliga) uttryck. Däremot saknas den där överraskande poängen eller vändningen som gör en novell riktigt bra. Novellen var därför rolig att skriva men kanske mindre rolig att läsa. Själva schackpartiet då? Ja, det förlorade jag verkligen efter ett underhållande, om än mindre dramatiskt, parti.


Kampen

Gymnasiet 1992

När jag steg in i spelsalen kändes det lite som att stiga in på ett slagfält. Tobaksröken hängde likt krutrök i luften och ett stilla sorl hördes från människorna omkring mig. Ansiktena som tidigare hade varit mig så bekanta och fulla av liv framstod nu blott som uttryckslösa masker, som om den annalkande döden redan hade gjort entré. Stämningen var tryckt och reserverad, på ett slagfält finns inget utrymme för glädje och uppsluppenhet, bara spänd väntan. På brädena stod pjäserna uppställda i prydliga, tysta rader som ingenting avslöjade om den blodiga batalj som komma skulle. Jag anmälde min ankomst hos min lagkapten och hälsade pliktskyldigt på lagkamraterna. Sedan skildes vi åt och var och en gick och satte sig vid sitt bräde. Vi satt så nära varandra hela tiden men det hade lika gärna kunnat vara otaliga mil som skilde oss åt. Nu var var och en av oss utlämnad till sig själv, ensam i en kamp mot tiden och ödet. Spelet kunde börja.

Jag var nu inte längre en schackspelare utan hade helt och hållet iklätt mig rollen som fältherre. Jag var inte längre en försynt pojke som framlevde sitt liv i skymundan utan Kejsar Napoleon Bonaparte i begrepp att än en gång skriva historia. Självsäkert lät jag blicken glida över slagfältet. Framför mig fanns min stab - mina anteckningar. Än så länge var pergamentet tomt men det skulle snart komma att fyllas av noteringar om mina truppers positioner och rörelser. Några i förväg uppgjorda noteringar om taktik och planerade framryckningar och reträtter behövdes inte ty allt sådant fanns redan inom mig och ingen penna i världen förmådde ersätta mina tankar. Det finns de fältherrar som utarbetar långa detaljerade planer som omfattar varenda soldat och varenda steg i hela slaget men det är en metod som jag alltid har förkastat. Ett fältslag är på sätt och vis en symbol för livet. Det är så komplicerat att det inte kan förutses in i minsta detalj och intuition och rutin är därför betydligt skarpare vapen än penna och papper. Den fältherre som är slav under sin pedantiska plan är stark så länge han befinner sig på sina egna vägar men locka honom bort till okända vägar och han går omedelbart vilse och blir ett lätt byte. Detta är den taktik jag föredrar att använda och har använt med stor framgång, inte för att jag känner de okända vägarna bättre eller besitter mer intuition och rutin utan därför att jag är förberedd för en batalj i mörker medan motståndarna förgäves famlar efter ljus istället för att slåss. Ett nyckelord i ett fältslag är sålunda överraskning. Överraska motståndaren och få honom att förlora fattningen och slå sedan till när han är som mest försvarslös. Det låter kanske inte så renhårigt, kanske är jag mer officer än gentleman, men som ordspråket säger, allt är tillåtet i krig och kärlek.

Bortom min stab fanns min armé. Främst stod infanteriet redo för framryckning och bakom dem väntade kavalleriet och artilleriet på att stödja dem. Soldaterna stod i prydliga, raka led iförda sina skinande vita uniformer. De utstrålade en känsla av styrka och självsäkerhet och om någonting oroade dem så syntes det inte utåt. Det såg ut som om ingenting skulle kunna befläcka deras uniformer eller bryta deras led. Hur många av dem skulle återvända efteråt och berätta för sin familj och sina vänner om slaget? Många skulle stupa och bli kvar på slagfältet för alltid, ointresserade av vilken sida som avgått med segern. Andra skulle för alltid påminnas, och påminna andra, om slaget genom sina sår och stympade lemmar. Blott ett fåtal skulle kunna lämna slaget av egen kraft men inte för att leva utan bara för att börja förbereda sig för nästa slag. Men allt detta var ointressant för fältherren, för mig. Det enda som betydde något var segern, inte priset.

Blicken fortsatte vandra förbi trupperna ut över själva slagfältet. Där rådde ännu frid och ro. Ingenstans rörde det sig, intet ljud hördes och inte ett grässtrå var böjt. Det fanns ingenting som förebådade det kommande slaget. Ändå var det som om naturen anade vad som komma skulle och höll andan i väntan. Snart skulle tystnaden brytas, snart skulle morgondaggen blandas med blod och snart skulle gräset färgas rött. Vid sin återkomst skulle fältets invånare tvingas dela sin hemvist med nya djur, med korpar och andra asätare. Långt senare skulle även nya växter hitta dit, givna liv av de liv som givits under slaget. Med dem skulle också nya djur, inte krigets asätare utan fredens växtätare, komma. Till slut skulle fältet kanske bli vackrare och grönare och hysa mer liv än innan slaget, ty sådan är naturen beskaffad att om dess sår läker så blir ärren vackra. Men åter igen, detta var ingenting som sysselsatte mina tankar denna dag. Fältets förgångna och framtid var mig fullständigt likgiltigt. Det enda som spelade någon roll var denna dag, denna stund och ingenting annat.

Vid horisonten skymtade motståndartrupperna. De stod uppställda i samma goda ordning som mina egna trupper, samma vapen ledsagade deras väg mot döden och samma behärskade ansikten väntade på anfallssignalen. Det enda som skilde dem från mina egna trupper var den svarta färgen på deras uniformer. Om de vore utlämnade åt sig själva skulle blott ödet kunna avgöra deras kamp men denna dag hade hon lämnat ifrån sig sina tärningar. Detta var inte en oorganiserad och känslosam nävarnas kamp, detta var en kall och beräknande strid mellan hjärnor, två hjärnor. I min hand låg ödets ena tärning, den andra fanns hos min motståndare. Det var inte det svarta infanteriet som var min huvudfiende, ej heller kavalleriet eller artilleriet. Min enda fiende denna dag på denna plats var den svarta arméns fältherre.

Nu beviljade jag för första gången min motståndare tillträde till mitt synfält. Långsamt lät jag blicken glida över honom, inte bara för att bedöma honom utan också för att visa att jag inte hyste någon som helst fruktan för honom. Händerna var omsorgsfullt knäppta och de vitnade knogarna avslöjade en spänd väntan. Jag kunde ana små nervösa ryckningar i tummarna och det tycktes mig som om min motståndare förgäves försökte undertrycka dem. Jag begrundade hans händer en stund och som vore jag nöjd med vad jag hade sett lät jag ett illa dolt leende som hastigast synas i mitt annars så allvarliga ansikte. Därefter lät jag blicken glida vidare. Armarna och kroppen passerade jag hastigt, denna kamp handlade inte om muskler och råstyrka, och stannade så vid ansiktet. Munnen var hårt sluten och uttryckslös som för att kompensera för händernas bristande självbehärskning. De torra läpparna vittnade dock om en karaktär som lättvindigt kapitulerade inför nervositeten. Jag anade att jag skulle få se honom nervöst slicka sig om läpparna många gånger under vår kamp. Blicken fortsatte till näsan där små, frekventa ryckningar i näsvingarna bättre än någon annan kroppsdel berättade om den redan nu nervösa andhämtningen. Slutligen nådde min blick sitt mål, min antagonists ögon. De var bara knappt synliga under tunga ögonlock. Deras djupblå färg var oklädsamt blandade med en aning rött som tydde på en dålig sömn natten innan. De i det skumma ljuset vidgade pupillerna var stilla och fokuserade på den egna armén som för att undvika att förirra sig bort från dagens kamp. Blicken stannade en lång stund på dessa ögon men utmaningen förblev obesvarad, min motståndare ville inte eller vågade inte möta min blick. Jag tog ett djupt andetag och lutade mig förnöjt och självsäkert tillbaka i stolen. Det kändes som om jag redan hade vunnit slaget. Så ljöd gonggongen och spelet kunde börja.

Det finns olika sätt att börja ett schackparti på. En del vet vilka drag de ska göra och drar blixtsnabbt enligt en given teori medan andra funderar länge på varje drag. En tredje kategori vet vilka drag de ska göra men föredrar likväl att fundera innan de drar. Somliga gör det av osäkerhet, som om de inte riktigt vågar lita på den teori de begagnar, somliga därför att de vill ge intryck av att de själva är hjärnan bakom de drag som spelas.

Jag tillhör dock som jag redan tidigare har sagt inte någon av dessa kategorier. Jag flyttar inte enskilda pjäser över mörka och ljusa fält på ett schackbräde, jag för befälet över en armé. Visst måste varje enskild soldats förflyttningar planeras så att han finns vid rätt plats vid rätt tidpunkt men det viktigaste är ändå att hans rörelser sammanfaller med hela arméns rörelser. En väl sammanhållen linje ger säkerhet bakåt och tyngd framåt vilket inte någon enskild soldat kan åstadkomma, hur stark han än må vara. För mig gällde inga teorier och lagar, bara militär taktik. Den taktik som jag föredrog var den sneda linjens taktik, den taktik som den störste av antikens fältherrar, Alexander den Store, nådde så många stora framgångar med.

Med mitt första drag tog jag centrum i anspråk. Detta var i enlighet med vedertagna teorier men passade också väl in i min strategi. För att kunna hålla samman en armé krävs utrymme som möjliggör snabba förflyttningar mellan flankerna närhelst de behöver förstärkas och det var detta utrymme jag nu började kapa åt mig. Min motståndares svar kom omedelbart. Istället för att besvara min utmaning och med ett direktangrepp slåss för initiativet i centrum så uppgav han det till förmån för ett indirekt angrepp från den vänstra flygeln. Det var tydligt att min motståndare ännu trodde på ett konventionellt slag där han i lugn och ro kunde få följa sina i förväg uppgjorda planer. Jag kastade en granskande blick på min motståndare. Knogarna hade fått sin färg åter och tummarna hade lugnat ned sig. Det var tydligt att det här var en fältherre som kastar av sig nervositetens tunga mantel så fort han känner lukten av krutröken. Törhända min motståndare inte var så nervös som jag först trodde, kanske skulle det kunna bli en intressant kamp ändå. Å andra sidan anade han föga att han med sitt drag redan hade lämnat kartans vägar och inträtt i de okända marker som var så välkända för mig. Jag var ju inte det minsta intresserad av några skärmytslingar så här tidigt, bara av utrymme och sammanhållning. Nu hade jag inte bara fått det utrymme i centrum som jag önskade utan också en klar indikation om att högerflygeln tillhörde mig.

Min motståndares blick var nu helt och hållet fokuserad på den vänstra flanken, där han väntade att mitt nästa drag skulle komma. Den villfarelsen tog jag dock snabbt ur honom. Istället för att på traditionellt vis förbereda mig för att leverera batalj i centrum svarade jag med att förstärka den position som jag redan hade och som min motståndare så lättvindigt hade gett upp. Jag lutade mig lugnt tillbaka i stolen och sökte läsa resultatet av mitt drag i min motståndares ansikte. Hans ögonbryn höjdes något i förvåning men han återfick snabbt sitt lugn och spelade vidare efter sin ursprungliga plan genom att föra fram trupper till vänsterflanken för att förbereda sig för den kamp om centrum som enligt hans synsätt nödvändigtvis skulle komma förr eller senare.

Men jag var ju inte det minsta intresserad av en kamp på vänsterflanken. Tvärtom var det så att jag ville se låsta positioner och liten manspillan där så att jag i lugn och ro kunde koncentrera mig på högerflanken. Det var detta som var kärnan i min den sneda linjens taktik: Reträtt på vänsterflygeln och framryckning på högerflygeln. Detta är en riskabel taktik då hela armén sätts på spel. Ett genombrott på endera flygeln leder obönhörligen till att trupperna kringränns och tillintetgörs innan linjerna hinner slutas igen. Två faktorer talade dock till min fördel. För det första var högerflygeln sårbarast ty där fanns min motståndares kung. Det var mig fullständigt likgiltigt om hela min armé gick under, om jag bara kunde tillfångata motståndarsidans monark så skulle slaget vara vunnet. För det andra talade tiden till min fördel. Medan jag med alla mina förflyttningar kunde förbereda mig för en framryckning på högerflanken så ägnade sig min motståndare ännu åt att med avvaktande drag förbereda sig för en kamp om centrum istället för att rycka fram på vänsterflanken. Jag kunde inte låta bli att skratta inombords åt det smått tragikomiska vår kamp. Vi båda följde i förväg uppgjorda planer och var synnerligen självsäkra så långt men snart skulle någon av oss vakna upp och till sin förfäran inse att han med sina drag bara spelat sin motståndare i händerna. Jag visste att det inte skulle bli jag men å andra sidan hyste min motståndare säkert samma känslor. Tiden skulle avgöra vem som hade rätt.

Så fortgick partiet ytterligare några drag, under vilket var och en följde sin plan. Min motståndares ansiktsuttryck förblev oförändrade men det var inte svårt att genomskåda honom och se den oro som nu sakta men säkert började anfräta honom. För varje drag som spelades använde han mer betänketid, dragen utfördes allt långsammare och han började nu tveka innan han vågade släppa den pjäs han flyttat. Utåt var han ännu den självsäkre fältherren som såg sina förutsägelser uppfyllas till punkt och pricka men inom honom växte otåligheten.

Till slut var det så dags för mig att visa mina kort. Våra trupper var båda grupperade för en kamp om centrum, mina starkast på högerflygeln och min motståndares på vänsterflygeln. Några fler förberedande förflyttningar var inte längre möjliga och initiativet låg nu hos mig. Skulle jag äntligen leverera batalj i centrum så som min motståndare så länge hade väntat eller skulle jag överraska? Jag fäste blicken på min motståndare och för första gången under vår kamp mötte han den. Ögonen lyste ännu av självsäkerhet men jag tyckte mig ana en glimt av oro och tvekan i dem. Utan att släppa honom med blicken förde jag min hand mot brädets. Nyfikenheten blev för stor för min motståndare och hans blick förirrade sig tillbaka till brädet. Oroligt följde de min hands långsamma rörelser. Först förde jag den mot centrum som om jag stod i begrepp att genomföra den av min motståndare väntade framryckning. Jag tyckte mig ana en liten ryckning i ena mungipan men han återfick snabbt fattningen igen. Då drog jag hastigt undan handen från centrum över till högerflanken igen, fattade tag i en pjäs och gick till attack. Min motståndares ögon vidgades och munnen öppnades något. De händer som så länge lugnt hade vilat mot bordet ryckte till som väckta av ett skott och fördes sedan upp mot ansiktet. Med en djup suck lutade han sig fram över brädet med ansiktet djupt begravt i händerna så att bara ögonen kunde skymtas och försjönk i djupa tankar. Blicken flackade förvirrat över brädet. Än var den på den högra flygeln för att analysera det nya hot som hade uppstått, än var den på den vänstra flygeln för att bedöma vilka motchanser som där fanns och än var den i centrum där positionerna nu föreföll mer låsta än någonsin. Som om jag redan hade vunnit reste jag mig lugnt ur stolen, lät blicken självsäkert svepa över brädet och gick sedan runt för att titta på mina lagkamraters partier.

Så långt gick allt enligt planerna, det vill säga enligt mina planer. Min motståndare hade brutalt väckts upp ur den dröm som dittills utgjort hans verklighet och han tvingades nu utarbeta en helt ny plan från grunden. Han satt länge kvar i samma ställning och funderade. Vid återkomsten till min plats kunde jag notera att hans ögon nu allt längre dröjde sig kvar vid den vänstra flygeln. Det var tydligt att han hade för avsikt att anta min utmaning och anfalla på den kant jag hade uppgivit åt honom. Detta var väntat då ett försvar av högerflygeln troligen skulle leda till ett segt men i längden hopplöst försvar. Till slut kom så draget jag hade väntat på och därmed var tiden inne för fältslagets andra fas, nu rådde en kapplöpning mellan mina styrkor på högerflanken och min motståndares styrkor på vänsterflanken. Den som vann den kapplöpningen skulle också vinna slaget och därmed också hela kriget.

Nu vidtog en intensiv kamp. I centrum var positionerna låsta och några möjligheter för genombrott förelåg inte. På högerflygeln hade mina styrkor ett stort försprång jämfört med min motståndares på vänsterflygeln. Likväl låg hans enda chans i att bryta igenom mina linjer i vänster innan ett sammanbrott på den andra kanten obevekligen skulle leda till ett sammanbrott för hela hans armé. Den chansen var dock tämligen liten just nu. Allt detta visste jag så väl av tidigare erfarenhet och min motståndare gjorde ingenting för att försöka dölja detta faktum. Andhämtningen var tyngre och svettdroppar började tränga fram i pannan. Han kramade febrilt händerna som för att försöka få någon fast punkt i den storm som nu rasade i hans inre. Var gång han var vid draget var blicken koncentrerad vid vänsterflanken med tillfälliga ögonkast mot den motsatta sidan för att bedöma mina omedelbara chanser. När jag var vid draget däremot så lämnade blicken aldrig högerflanken och han stirrade instinktivt på de av mina trupper som hunnit längst i framryckningen. Snart skulle genombrottet komma.

Jag kände mig nu avslappnad och nu var det inte längre bara för syns skull som jag anlade en vinnares min, jag trodde verkligen att jag nu hade segern som i en liten ask. När jag tänker tillbaka på den här stunden kan jag inte låta bli att fundera över huruvida min motståndare, som jag dittills hade betraktat som synnerligen svagsinnad, kanske i själva verket spelade samma spel som jag. Kanske var den svaghetens mask som han hade anlagt i själva verket ett led i en slug och beräknande plan i syfte att göra mig övermodig. Taktiskt var han förlorad så hans enda chans nu låg i en psykologisk seger. En taktisk fördel försvinner om den inte utnyttjas men en psykologisk fördel är betydligt mer bestående. Den fördel jag nu hade tillskansat mig låg främst i tiden, jag låg hela tiden steget före min motståndare. Men om jag slappnade av och lät min motståndare komma ikapp så skulle kampen plötsligt bli öppen igen. Det var detta som nu hände, även om jag inte insåg det med en gång. Istället för att slå till med de styrkor jag redan hade fört fram till fronten i höger så valde jag att avvakta och i lugn och ro ytterligare förstärka mitt tryck med de få styrkor som jag ännu hade kvar i vänster, så säker var jag på segern.

Vad var det som orsakade detta övermod? Visst bidrog min taktiska fördel till det men detta var en fördel som jag så ofta i tidigare kamper uppnått utan att för den sakens skull så totalt förlora fattningen som jag nu gjorde. Kanske var det verkligen mitt till synes psykologiska övertag som slutligen fick förnuftet att ge vika för känslorna. Aldrig tidigare har jag väl varit så säker på segern som i detta parti. Kanske var det en slump att min motståndare just denna dag skulle vara så nervös, kanske behärskade han verkligen psykologins spel bättre än jag. Eller kanske var det så som jag fruktade redan före partiet att jag inte hade förmått att till fullo utestänga känslorna.

Så här i efterhand inser jag att jag borde ha gett bättre akt på de signaler som dök upp under partiet. Mitt avvaktande drag fick svaga men märkbara effekter på min motståndare. Istället för att fokusera blicken på vänsterflygeln och på sina egna motchanser så dröjde han kvar vid högerflygeln som om mitt drag äntligen hade givit honom det andrum han behövde för att förstärka sin ställning. Vad jag med mitt drag hade gjort men som jag inte insåg då var att försvaga min vänsterflank så mycket att han kunde överföra trupper därifrån utan att förlora den styrkefördel han hade där. Min motståndares andhämtning lugnade sig något och för första gången sedan inledningen lade sig händerna åter att vila på bordet framför honom. Allt detta observerade och noterade jag men i mitt högmod tolkade jag detta som att han redan hade givit upp kampen. När så hans förstärkande drag kom så såg jag det bara som en bekräftelse på min tolkning, han hade gett upp hoppet om ett motangrepp på vänsterflanken och ville bara förlänga lidandet så mycket som möjligt. Ack, aldrig förr har jag väl upplevt att högmod gått före ett så stort fall som nu. Jag fortsatte med ett par avvaktande drag till och så kom till slut den stund då min motståndare kastade av sig sin nervositetens mask. Han utförde ett drag och reste sig för första gången under partiet och sträckte på benen. Vad han med sitt kroppsspråk berättade för mig bekräftades på brädet. Mitt angrepp hade gått i stå. Det fanns nu inte längre någon möjlighet till ett omedelbart genombrott.

Visst liknar schack i många avseenden livet. Det som jag under så lång tid hade byggt upp hade jag på kort tid lyckats rasera och istället för att blicka framåt grämde jag mig åt det förgångna trots att jag inte längre kunde göra något åt det. Gång på gång ångrade jag mina avvaktande drag och om och om igen förbannade jag min självsäkerhet som om jag med denna mantra skulle kunna ändra det förflutna. När jag slutligen lyckades ta mig samman fann jag att jag inte bara hade förlorat min taktiska fördel, nu hade jag även använt lika mycket betänketid som min motståndare. Med en kraftansträngning tvingade jag mig till att acceptera att jag var tillbaka i utgångsläget. Min motståndare och jag var nu återigen jämbördiga och det var som om kampen ännu inte hade börjat med ett viktigt undantag, ställningens aggressiva karaktär gav inte längre något utrymme för en oavgjord kamp. Alla skepp var brända, nu återstod blott att segra eller dö. Med denna insikt valde jag så att leverera kampens första riktiga batalj och kastade fram trupperna i ett sista desperat angrepp på högerflanken i hopp om att skapa det så efterlängtade genombrottet. Min motståndare svarade tämligen omgående med ett motsvarande angrepp på vänsterflanken och vi försjönk båda i djupa tankar.

Partiet ändrade nu karaktär fullständigt. Krigslyckan böljade fram och tillbaka och den huvudsakliga skådeplatsen var än på högerflygeln och än på vänsterflygeln. Ett tag kunde det se ut som om min djärva manöver skulle lyckas, i nästa ögonblick kunde illusionen snabbt blekna bort. Min motståndare var nu mer koncentrerad och behärskad än någonsin tidigare under partiet. Händerna hade lugnat sig och tjänade endast som stöd för hakan, ansiktet var sammanbitet och avslöjade inget om den våldsamma kraftansträngning som pågick inom honom och blicken vandrade nu lugnt och metodiskt över brädets olika delar.

Detta var dock något som jag bara observerade i förbigående. Nu var jag nämligen så inne i spelet att rum och tid helt upphörde att existera för mig, min enda värld i detta nu utgjordes av det bräde och de träbitar som tillsammans utgör schackets värld. Jag var nu inte bara i fantasin en fältherre utan hela mitt väsen hade förflyttats till ett fältslag på en avlägsen plats i en svunnen tid. Jag slogs inte längre för en seger, jag slogs för mitt liv. Men jag slogs i en mardröm. Jag saknade all kontroll över skeendet. Omkring mig stod allt i brand. Värmen var outhärdlig och den tjocka, kvävande röken förblindade mig. Artillerielden var öronbedövande men förmådde ändå inte överrösta de skrik av ångest och lidande som mina en gång så tappra och orädda soldater nu utstötte då döden nalkades. Gång på gång föll projektiler ned i min närhet och rev upp stora hål i marken men jag tog ingen notis om dem. Det var mig fullständigt likgiltigt om min armé skulle segra eller om jag själv skulle stupa denna dag.

Hur kunde man väl i ett sådant inferno som jag befann mig i tala om vinnare eller förlorare, var inte döden och glömskan att föredra framför ett liv med de fysiska och psykiska minnen som detta helvete skulle lämna efter sig. Jag stapplade runt som i en dimma och skrek ut svävande order till alla de bleka, uppskrämda ansikten som i en desperat bön vände sig till mig. En vis författare beskrev en gång fältherrens roll som en klippa i en storm, en fast punkt i en osäker och farlig tillvaro mot vilken nödställda kan stödja sig och finna styrka. Jag hade dock för länge sedan själv slitits loss i stormen och var nu själv utlämnad åt det böljande slagets nyckfulla och obönhörliga vågor. De order jag kastade ur mig till de vädjande ansiktena omkring var blott och bart i syfte att bli av med dem, att slippa se min egen skräck speglas i deras ögon. Hoppet om ett återställande av den ordning som rådde före slaget hade jag för länge sedan uppgivit. Jag önskade bara att allt skulle ta slut, hur det slutet än skulle gestalta sig.

Efter vad som kändes som en evighet stillades kampen och tystnaden lägrade sig åter över fältet. När krutröken sakta skingrades var det en förödande syn som mötte mig. Min stolta armé var borta. Det gröna fältet var borta. Den blå himlen var borta. Solen, om man nu verkligen kunde tro på att det ännu fanns en sol en dag som denna, skymdes av den tjocka svarta röken. Marken var ärrad av otaliga kratrar som länge skulle vittna om den kamp som utspelats denna dag. Och överallt, överallt låg resterna av min armé. Tysta, stilla lik fråntagna allt liv och all värdighet. Ansikten sönderskjutna till oigenkännlighet, blodiga stumpar där en gång starka, friska lemmar suttit, uppfläkta kroppar i vars gapande hål levrat blod trängdes med inälvor. Jag trodde först att jag var den enda överlevande om man nu kan kalla det att överleva ty en stor del av mig hade dött med min armé.

Då uppfattade jag plötsligt rörelser i ögonvrån och när jag vände mig om fann jag att också min livvakt hade överlevt. Smutsiga, sårade ansikten med skräck och förtvivlan i ögonen vändes hoppfullt mot mig. Jag var deras enda stöd i denna deras tillvaro som nu hade slagits sönder och med ett uppbådande av mina sista krafter skakade jag av mig mina ångestfyllda tankar och försökte åter igen fokusera min viljestyrka på det hägrande målet, segern. Jag höjde blicken och där borta i fjärran fanns min motståndare, ännu i livet men omgiven blott av ett fåtal soldater. Händerna var krampaktigt knäppta, de söndertuggade läpparna var hårt spända och blicken var fastnaglad vid den egna, svaga ställningen på den högra flanken. Han väntade spänt på mitt nästa drag, han visste att hans ställning var dödsdömd och att några få förflyttningar var tillräckliga för att besegla hans öde. Jag stirrade honom stint i ögonen och beordrade mina sista trupper framåt för att slutgiltigt avgöra denna fruktansvärda kamp.

Då hördes plötsligt ett stilla sorl genom salen och jag väcktes ur min inlevelse. När jag tittade upp blev jag varse att alla mina lagkamrater stod omkring mig. Deras partier var uppenbarligen slut och man behövde inte vara någon mästare i ansiktsuttryck för att förstå att det hade gått så som jag hade trott att det skulle gå för mina lagkamrater, mina kolleger i fält, och att mitt parti, mitt slag, nu ensamt skulle avgöra hela matchen, hela kriget. Åter vände jag blicken mot min motståndare. Hans höjda ögonbryn och vidgade pupiller visade klart den överraskning jag hade åstadkommit och jag väntade nu bara på att hans framsträckta hand skulle erkänna nederlaget.

Då hände plötsligt något oväntat. Min motståndares ansikte blev åter allvarligt och hans blick vandrade långsamt bort från den högra flygeln till den vänstra och stannade där vid en ensam soldat som hade överlevt blodbadet på den kanten. Handen sträcktes ut mot pjäsen, nervösa fingrar fuktiga av svett greppade den försiktigt som vore den bräcklig och långsamt flyttades den över brädet till sitt mål. Den korsade brädets mitt och jag insåg till min förfäran att en fiendepjäs var på väg in på min brädhalva men det fanns inte längre någon linje som kunde stoppa den. Långsamt, långsamt fortsatte den över min brädhalva där den nu kunde stoltsera i ensamt majestät. Inte förrän den hade nått brädets kant stannade den. När handen långsamt släppte pjäsen såg jag att det var den pjäs jag fruktade allra mest, den enda kvinnliga pjäsen på brädet men likväl den starkaste, det var ingen mindre än drottningen över den svarta armén. Förfärat följde jag motståndarens blick då den lämnade drottningen och långsamt vandrade tillbaka till högerflygeln. Jag visste redan var den skulle stanna och vilka ord som skulle komma. I det nedre, högra hörnet, ensam och berövad allt sitt försvar, stod min kung.



Hemsidan har fått 202228 besök. Skriv gärna en rad innan du går. Välkommen åter!

Namn:

E-post:





www.000webhost.com